Om svenskan som skriftspråk

ofta oklara och hela sammanhanget synes stympadt, så framt icke åhöraren är tillräckligt skarpsinnig att kunna gissa sig till det, som ej blifvit utsagdt. I skrift kan naturligtvis författaren lättare dölja dylikt utelämnande af vissa led och åstadkomma, att det blir åtminstone ett skenbart sammanhang, fastän han icke sagt allt, hvad han tänkt. Det fordras då ännu större skarpsinnighet och kännedom om författarens person för att kunna, som det heter, »läsa mellan raderna».

Och slutligen böra vi ihågkomma, att tänkandet försiggår hastigare än talandet och ännu mycket hastigare än skrifvandet, samt att det därför ofta kan inträffa, att man råkar öfverhoppa något för sammanhanget behöfligt, som man ämnat säga eller skrifva, och hivilket man glömmer att i rätta stunden anföra, emedan då något följande led i framställningen tilldragit sig ens uppmärksamhet. Äfven i detta fall blir det naturligtvis lättare för den skrifvande, som ju vanligen genomläser sitt opus, att upptäcka och fylla luckor, än för den talande, som alltjämt är upptagen af det, han just säger eller ämnar säga, men endast i högst obetydlig mån hinner tänka tillbaka på det, han redan har sagt.

*

Afsiktligt kan mycket utelämnas, när man blott med säkerhet kan påräkna, att åhöraren eller läsaren ur egen kunskap eller känsla kan supplera det,