Om svenskan som skriftspråk

som fattas. Noga taget, utelämnas i hvarje, muntlig eller skriftlig, framställning åtskilligt, ty någon grad af erfarenhet förutsättes ju alltid hos åhöraren eller läsaren. Huru mycket man kan förtutsätta såsom bekant eller själfklart, är däremot högst olika i olika tillfällen. I allmänhet kan under samtal, åtminstone mellan personer, som känna hvarandra, mera utelämnas eller blott antydas än i skrift, som skall komma inför mångas ögon. När ett samtal mellan nära vänner eller anhöriga, som länge lefvat tillsammans, åhöres af en främling, blir det vanligen ganska mycket, som han ej förstår, enär de samtalande ofta mycket lätt och på ett för utanstående omärkligt sätt anspela på för dem gemensamma minnen. Ett förtroligt bref blir naturligtvis i detta fall likställdt med förtroligt samtal. Men äfven mellan personer, som icke äro närmare bekanta, kunna afsiktliga luckor i meddelandet ofta vara på sin plats. Om man t. ex. vet, att det redan sagda eller skrifna säkert hos åhöraren eller läsaren framkallar någon viss tanke eller känsla som följd, så kan man fortsätta, liksom om man själf redan hade gifvit uttryck åt denna tanke eller känsla. Och detta tycker åhöraren eller läsaren bäst om, när han, som det heter, förstår »halfkväden visa», -- liksom han, å andra sidan, tycker illa om, när han finner framställningen utförligare, än han behöfver för att förstå meningen. Den alltför stora utförligheten uppfattar han antingen som ett tecken till, att meddelaren anser honom vara