Sida 297
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. C. Skriftspråket har i större omfång efterbildat utländskt skriftspråk
stor skala. Det har icke varit lätt för den skrifvande svensken att själfständigt på nytt tänka författarens tankar och att skickligt begagna sig af äkta svenska ord och vändningar. Svårast har denna uppgift blifvit, då originalets innehåll rörde sig kring ämnen, som förut varit föga kända i Sverige och behandlade på svenska, -- och just sådana skrifter hafva naturligtvis helst blifvit valda till att öfverflyttas på modersmålet. Då har öfversättaren, äfven om han var en person med stor kännedom af modersmålet och fin uppfattning af dess egenheter, knappt kunnat alldeles undvika att antingen låna utländska uttryck eller ock att efterbilda dem i nya, af svenskt språkmaterial tillskapade motsvarigheter, hvilka likväl röjt den utländska tankegången och förefallit osvenska. Äfven ord af sistnämnda slag böra betraktas som lånord. E. H. TEGNÉR kallar dem »ideella lånord» eller »öfversättningslånord»; -- »man rör sig vid detta slags uttryck med en fullkomligt svensk ljudkropp, men själen, som bor i det inhemska höljet, är utländsk.»
Hos okunniga, vårdslösa och brådskande öfversättare, utan känsla eller intresse för modersmålets renhet, hafva naturligtvis lånord af båda slagen inkommit i vida större antal, än det hade varit nödigt. Ännu i våra dagar finner man ju ofta i öfversättningar af utländska böcker eller tidningsartiklar nya danismer, germanismer, anglicismer eller gallicismer, som med någon omtanke kunnat
Källa: Project Runeberg ·