Sida 17
Genom förvexling af det fornnordiska Kári, kåre, med qvinnonamnet Karin (»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås Kajsa» i stället för »Blås, Kåre.»
§ 7. Guldåldern. Dvergars och menniskors skapelse.
Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjelslogo honom, danade himmel och jord, samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i verlden, som kallades Asgård (fn. Ásgarðr). De möttes på Idavallen (fri. Idavöllr) midt i Asgård och timrade i höjden harg (altare) ,och hof (tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning: allt både utan och innan likt guld. Det stället kalla menniskor Gladshem (fn. Glaðsheimr). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket fager, och detta hus kalla menniskor Vängolf (fn. Vingólf). Derpå anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allehanda redskap och smidde sig kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och voro glade. Denna tid kallas guldåldern och varade tills tre mägtiga mör (Nornorna) kommo från jätteverlden.
Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig huruledes dvergarne fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes beslut fingo de nu mannavett och menniskogestalt, men bo dock i jorden och stenar (se § 9).
