Sida 21
þurs eller þuss, pl. -ar, hänföres (af Grimm) till det gotiska þaursus, torr, þaursjan, törsta, och betydelsen skulle således vara: den törstige, dryckeslystne; jfr sv. tosse l. tösse, n. tusse. Jötunn, pl. jötnar, hänföres till eta, äta, af roten et, med brytning jat, och skulle således betyda: den glupske.
Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro gudarne ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig med dem (Odin och Gunlöd, Njord och Skade, Frö och Gerd). Ehuru jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i menniskans bröst. Jfr folktron om trollen!
§ 9. Alfver och Dvergar.
Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet, så äro Alfver (fn. Álfar) och Dvergar (fn. Dvergar) ett uttryck af naturen från hennes milda sida. Naturens frambringande, utvecklande och närande krafter framställas såsom alfver, när de verka ofvan på jorden, men såsom dvergar, när de verka nere i jorden.
Álf, pl. -ar, kommer troligen af ala, nära; jfr grek. ἄλφω). Dvergr, pl. -ar, anglox. dveorg, ty. zwerg, är till sin härledning obekant.
Alfverne framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små, späda och fina; i synnerhet är älfvan (alfqvinnan) outsägligt skön, och hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfverne äro mot gudar och menniskor vänliga och hulda, såsom ljusets och luftens utvecklande krafter.
