Sida 9
I.
Skapelsen. Verlden.
*
A. Skapelsen.
§ 1. Begynnelsen.
Långt förr än jorden var skapad fans ett gapande svalg, Ginnungagap. På dess norra och södra sida lågo tvenne verldar: Niflhem (forn-nord. Niflheimr) i norr, dimmans och köldens verld, samt Muspelhem (fn. Múspell eller Múspellsheimr) i söder, eldens verld. Midt i Niflhem var brunnen Hvergelme (fn. Hvergelmir), från hvilken utströmmade tolf floder, Elivågor (fn. Élivágar). Vid gränsen af Muspelhem, der allt flammar och brinner, sitter Surt (fn. Surtr) med ett brinnande svärd och vaktar.
Ginnungagap af gina, gapa; jfr adj. ginn, vid, stor, endast brukligt i sammansättningar. Niflheimr af nifl (jfr ty. nebel), dimma, och heimr, verld, hem. Múspell, fht. Múspilli, är ett urgammalt ord och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till spilla, tillintetgöra, samt är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. Hvergelmir, »kittelbrusare», af hverr, kittel, och gelmir af galm, larm, brus (ej i st. för gemlir af gamall, gammal). Élivág pl. -ar, stormflod, af él, stormby, orkan. Surtr, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d. sort); namnet har två former: Surtr och Surti.
*
