Sida 20
B. Verlden.
§ 8. Jättar.
Jätteverlden framträder i två slags väsenden: Tursar eller Tussar (fn. þursar) och Jättar (fn. Jötnar); men föreställningarna om dem sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla, vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen (bergresar o. s. v.).
Jättarne beteckna den vilda, otämda, oordnade naturen, som icke är genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga, ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermenskligt stora, deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och flere par armar. Deras qvinnor, Gyger (fn. Gygir), äro för det mesta hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gerd (se § 22). Såsom mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor, vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner sig i stillhet eller i uppror.
