Sida 76
trollade så, att det talade med honom och sade honom många fördolda ting (jfr sid. 32;.
Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag vi tänka en ny tanke har han minnena att tacka för sin födelse; hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjerran aflägsna, måhända blott halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse till baka till ursprunget (Petersen, sid. 144).
§ 24. Loke och hans slägt.
Loke (fn. Loki) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, det ondas gud. Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfver allt väcka ett högre andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I menniskans ådror rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under namn af Loder eller Lopt (§ 7) deltager han i menniskans skapelse och gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig från Odin och blef ond, samt beständigt allt värre och värre. Loke är som elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.
Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men har en skygg,
