Sida 67
§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.
Runor (fn. Rúnar) äro ett uttryck af vetandet om tingen och andens herravälde öfver dem. Anden, som genomtränger och utforskar naturen, är Odin, och då han har fattat tingen, trycker han sitt tecken på dem, och dessa tecken äro runorna. Således är Odin runornas uppfinnare.
Rún pl. -ar betyder hemlighet, hemlig lärdom, sång, tal, skrift (jfr lat. carmen). Troslärorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna runor eller stafvar. Den första benämningen betecknar ursprungligen tal, den andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor också fick längre fram. Ofta benämnes sjelfva trollsången eller trollformuläret rúnar (Keyser).
Skaldskap (fn. Skáldskapr) föreställes såsom en inspirerande dryck; den, som njuter honom, är skald. Jätten Suttung (fn. Suttungr) förvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derför kallas Sluttungs mjöd, samt satte sin dotter Gunlöd (fn. Gunnlöð) att vakta den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder, vinner omsider Gunlöds kärlek och får tillåtelse att tömma drycken. Han för så upp Suttungs mjöd till öfverjorden och gör menniskorna delaktiga deraf. Sålunda uppstår och utbredes skaldskap.
Gunnlöð, som inbjuder till strid, af gunnr, strid, och laða, inbjuda; utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.
Af denna myt finnes en utförligare, men långt yngre framställning i Snorra-Edda. Brage berättar, huru asar och vaner i början krigade med hvarandra, men sedermera ingingo förlikning och gemensamt bildade (genom att spotta i ett kar) ett fredsmärke, som
