Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

TOLFTE BREFVET.

Du fruktar, min värde vän! att trötta mig genom dina bref; nej, jag skulle sannerligen vara ganska missnöjd med mig sjelf, om jag kunde tröttna att gagna. Jag hoppas, att det glada medvetandet att jag här i lifvet har varit nyttig skall omsider åtfölja min själ in i evigheten; och detta medvetande allena skulle vara tillräckligt till att kunna skapa en hel himmel åt mig; åtminstone hoppas jag, att det skall utgöra en stor del af min tillkommande lycksalighet. Häraf inhemtar du allaredan, min vän! huru jag tänker i detta mål; du märker ofelbart, att jag är just af enahanda tanke med den enfaldigaste. De invändningar, som du har gjort dig sjelf emot den meningen, att själen skulle taga medvetandet eller minnet af sitt förflutna lif med sig in i det tillkommande, äro just desamma som jag äfven har gjort mig sjelf. Jag vill nu saga dig, huru jag har undanröjt dessa inkast och huru jag har vunnit lugn. Om jag genom denna underrättelse kan bidraga dertill, att du också blir tillfredsställd, skall det innerligen fägna mig; hvarom icke, skall det dock icke förefalla mig moderligt; ty jag vet ganska väl, att det som öfvertygar den ena menniskans förnuft derföre icke alltid öfvertygar den andras. I den förhoppningen, att du dock torde finna någon vigt och någon styrka uti mina motskäl, vill jag genomgå dina tvifvels-