Sida 5
Första brefvet
FÖRSTA BREFVET.
I anledning af den vänskap och det oinskränkta förtroende, som så länge varit oss emellan, tager jag mig förtröstansfull frihet, att hos dig, min bäste vän, söka råd i en af de vigtigaste angelägenheter. Här är icke fråga om utvägar att kunna tillvinna mig timliga rikedomar, hvilka jag vet, att jag en gång skall öfvergifva, om de icke dessförinnan skulle öfvergifva mig; icke ärnar jag anmoda dig att uppgifva de säkraste medel, huru jag må kunna skaffa mig gynnare, som åtaga sig att hjelpa mig några steg högre upp på ärans trappa; ty jag vet, att man der ganska ofta faller, just då man hoppades stiga; icke heller vill jag hos dig rådfråga mig om läkedom emot min sjukliga kropps mångfaldiga plågor; mitt lidande är ännu drägligt, och skulle det blifva svårare, än jag förmår bära, så vet jag, att det ej kan blifva långvarigt; ty sådana plågor äro af den beskaffenhet, att sjelfva deras häftighet framkallar deras slut och påskyndar desto fortare den stunden, då de måste upphöra tillika med lifvet; — men det är just denna åtanken, denna föreställningen om ändan, som oroar mig; den väcker plågor i min själ, tusende gånger odrägligare än de, som min kropp lider. Ingenting bekymrar mig mera, än den vissheten, att jag snart skall upphöra
Källa: Project Runeberg ·