Sida 29
Fjerde brefvet
komma på en sådan tanke, derom tviflar jag alldeles icke; att alla menniskor hafva åtminstone ett dunkelt begrepp om denna väsendtliga åtskillnad emellan själ och kropp, derom vittnar menniskoslägtets historia. Men huruvida detta begrepp eger grund, derom finner jag icke hos mig en lika öfvertygelse; och denna öfvertygelse är likväl nödvändig, förrän jag kan glädja mig med det hoppet, att min själ icke förgås tillika med kroppen. Ar min själ icke något åtskiljeligt ifrån kroppen, på hvad grund skulle jag då kunna hoppas att vara till efter kroppens död? Mitt hela Jag måste då nödvändigt förgås, när kroppen förmultnar; men är själen, eller det som tänker inom mig, något annat än kroppen, så har jag åtminstone en svag förmodan om möjligheten, att mitt tänkande väsende torde fortsätta sin varelse, fastän kroppen förvandlas till stoft. Visa mig den vänskapen, att du meddelar mig din mening härom. Säg den på ett sätt, som någorlunda tillfredsställer mitt förstånd. Med hjertlig längtan afbidar jag ditt svar, och förblifver m. m.
FJERDE BREFVET.
Värdaste Vän! Den frågan, som du i ditt senaste bref framställer till mitt besvärande, är just densamma jag hade väntat. Det första steget till en grundlig viss-
Källa: Project Runeberg ·