Sida 95
Tionde brefvet
TIONDE BREFVET.
Min värde vän! Ditt senaste bref har innerligen fägnat mig. Den, som sjelf känner sig så lycklig genom hoppet om sin odödlighet, njuter denna, lycka dubbelt, då han kan få dela henne med sina vänner. Men jag finner huru otillräckligt allt hvad jag har skrifvit måste blifva till din fullkomliga tillfredsställelse, så länge du icke sjelf är i stånd att med någon sannolikhet besvara de frågor, som du har förelagt mig. — Ja, min vän! Du har alldeles rätt deruti, att den meningen, att själen till en tid skulle ligga i en overksam dvala uti den liflösa kroppen väcker visserligen mycken förskräckelse och oro. Hvilken förfärande tanka, att jag, som nu tänker, jag, som nu njuter så mångfaldig glädje, så ljuflig förnöjelse af naturens beskådande, af Guds och hans höga egenskapers betraktande, af föreställningen om min tillkommande lycksalighet, hvaraf jag här på långt håll, ehuru väl i ett dunkelt men dock förtjusande »ljus, ser en skymt, jag skulle vid kroppens död falla tillbaka i fullkomlig overksamhet, i en djup sömn, i ett tanklöst tillstånd, der jag skulle förlora medvetenheten om mig sjelf och om min Gud, förlora allt hvad som i lifvet hade utgjort min oskyldigaste och renaste glädje; och i detta tanklösa tillstånd, i denna dödsslummer skulle mitt tänkande väsende förblifva under en tidslängd, som väl at Skaparen vore be-
Källa: Project Runeberg ·