Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

önskan eller min fägnad är ej något bevis; jag fruktar, att jag torde vara far hastig att antaga denna, emedan den instämmer med min önskan; man tror lätteligen livad man önskar; men skulle denna mening äfven vinna ditt bifall, huru snart, huru lätt antages den då icke af din m. m.

FJORTONDE BREFVET.

Samma invändning som du, min vän! i ditt senaste bref har gjort emot själens minne af sitt framfarna lif, hafva många före dig redan framställt. Jag vill bjuda till att besvara den; men är jag icke i stånd att göra det till din tillfredsställelse, sa följer likväl icke deraf, att själen i ett tillkommande lif förlorar medvetandet af det närvarande.

Då en sanningen gång är tillräckiigeu bevisad, så mister den icke sin trovärdighet, ehuru hvart och ett tvifvelsmål ej kan till fullo upplösas, hvar och en invändning ej kan helt och hållet vederläggas. Emot hvilken sanning som helst kunna frågor inkastas, som man måste lemna obesvarade, och det oaktadt kan man hafva tillräckliga grunder att antaga dem. Jag tror mig hafva bevisat af själens egen natur, att hon icke förlorar sitt minne af det förbigångna lifvet, ehuru hon skiljes vid sin gröfre kropp. Det inkast, som du framställer emot de bevis jag anfört, är endast lånadt af de olägen-