Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

TREDJE BREFVET.

Bäste vän! Jag har läst ditt bref med all den uppmärksamhet, som kärlek för sanningen fordrar af mig, och det är äfven denna kärlek till sanningen, som styrer min penna, fastän jag tager mig den friheten att motsäga dig och att uppkasta nya tvifvelsmål och invändningar. Det är endast på dessa törnefulla vägar, som mitt förstånd kan tränga sig fram till öfvertygelse och genom grundlig öfvertygelse till sinneslugn. Innehållet af din skrifvelse har väl gjort mig uppmärksam, men icke tillfredsställd; den har verkat hos mig en svag förmodan, men icke öfvertygelse. Derutinnan vill jag hålla med dig, att menniskan icke har kunnat annorledes komma till begreppet om sin själs odödlighet, än genom dessa trenne vägar: förnuft, naturdrift eller tradition, och då all tradition eller uppenbarelse måste hafva någon begynnelse, någon källa, hvarifrån den fått sitt första ursprung, så bör den orsaken igenfinnas antingen hos menniskor eller hos Gud. I senare fallet anser jag själens odödlighet såsom viss, ty menniskornas Fader kan icke bedraga sina menniskor med ett falskt hopp; i förra händelsen, eller derest tanken om själens odödlighet kommer ifrån menniskor, måste den antingen härleda sig från ett hos alla menniskor inplantadt begär efter odödlighet, och då måste det gifvas ett tillkommande lif; ty det strider lika så mycket emot mitt,