Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

som emot ditt begrepp om Skaparens vishet och godhet, att han skulle i menniskosjälen nedlägga ett begär, som ej skulle kunna blifva tillfredsställdt, eller ock måste begreppet om själens odödlighet småningom hafva blifvit infördt i verlden genom en eller flere personer, hvilka egt mera djupsinnighet än den allmänna hopen, och de der således hafva resonnerat sig fram till denna tanke. Detta är såvida jag fattar, ditt slutsätt, och då du förkastar den sista upprinnelsen till tanken om själens odödlighet; då du anser det för omöjligt, eller åtminstone för otroligt, att menniskan genom filosofi eller förnuftsslut skulle förmå arbeta sig sjelf fram till begrepp om sin odödlighet, så vill du leda mig till endera af de andra källorna, antingen naturbegär eller gudomlig uppenbarelse; och om jag stannar vid en af dessa källor, så hoppas du, att mitt förstånd bör blifva tillfredsställdt. Men, min vän, jag måste bekänna, att du genom denna slutkonst väl kan förmå mig till tystnad, men derföre icke förskaffa mig sinneslugn. Att den råa och oupplysta menniskan skulle någonsin af sig sjelf falla på tanken om sin odödlighet, det tillstår jag att jag finner orimligt. En ouppodlad tankekraft och begrepp om odödlighet synas mig visserligen vara en motsägelse. Här kan man icke utleta verkningen af orsaken. För en ouppbrukad tankekraft, som ännu icke kunnat upplyfta sig öfver det sinnliga, är denna tanke för stor, för hög, för ädel. Men de äldsta tiderna hafva också haft sina tänkare, höga själar, som voro så mycket öfver all-