Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

manna hopen, som Newton öfver Hottentotten och Leibnitz öfver Grönländaren. Huru högt torde de icke hafva kunnat lyfta sig öfver det sinnliga? Huru långt torde de icke hafva kunnat tänka sig fram i möjligheter och i gissningar om ett annat lif på andra sidan om grafven; och hvem vet, huru vidt och bredt omkring sig de torde hafva kunnat utsprida dessa gissningar? På detta sätt har jag ofta föreställt mig upprinnelsen till denna så allmänt antagna tanke, och då har jag icke ansett den för annat, än hvad den var: en tanke af ett klokt hufvud, en fantasi hos en eldig hjerna; men derigenom har jag ej kunnat ledas till någon grundlig öfvertygelse. En enskild mans tanke, om den ock antoges af hela verlden, kunde dock icke blifva sanning, endast på den grund att den var allmän, likaså litet som sanning kan blifva lögn derföre att den hafver så få anhängare. Det är likväl sannt, min vän, och jag vill rent ut tillstå det, att jag icke heller alltid har varit lika tillfredsställd vid denna föreställning om upprinnelsen till tanken om själens odödlighet. Det har alltid förekommit mig såsom jag skulle hafva erfarenheten emot mig. Då jag läser hvad de gamle tänkarne bland greker och romare skrifvit, deras undersökningar öfver själens odödlighet och ett tillkommande lif, så finner jag likaså ofta, att de hafva resonnerat sig från som till begreppet om själens odödlighet; ju mera de hafva filosoferat öfver detta vigtiga ämne, desto villrådigare hafva de blifvit, och en stor del af dem hafva vid sina förnuftsslut gått så