Sida 171
Tjugufärsta brefvet
171
bättras i evigheten, som att ådraga sig en dödlig sjukdom, i det ovissa hoppet att åter kunna blifva botad, eller att uppsåtligen nedstörta sig uti ett bråddjup, i det ovissa hoppet att åter blifva uppdragen derutur.
I fall du således tror, min vän! att jag vid dessa gissningar, som jag framställt, har den afsigten att vilja gifva friare lopp åt laster och utsväfningar, så misskänner du alldeles din m. m.
TJUGUFÖRSTA BREFVET.
Min högtärade, vän! I mitt senaste bref har jag lofvat att hädanefter skona dig från min besvärande brefvexling; detta löfte vill jag uppfylla. Jag kunde väl i anledning af din sista skrifvelse framkasta åtskilliga tvifvelsmål, framställa flera frågor; men jag finner sjelf, att de äro af ringa vigt. Jag har icke, så vida jag vet, i min lefnad begått sådana förbrytelser, hvilkas hågkomst en gång skulle qvälja min själ med ångest och oro, och ifrån de sinnliga begär, som tilläfventyrs ännu fängsla min själ, skall jag dagligen söka att mer och mer befria mig, på det de icke måtte åtfölja själen in i evigheten och der förstöra hennes lugn. De uppsåtligen förhärdade, som gå oförbättrade in i det andra lifvet och som sjelfve här i tiden genom sina laster bereda sig en olycksalig evighet, de angå mig icke; jag hoppas att icke blifva ibland deras antal, jag öf-
Källa: Project Runeberg ·