Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

tid, innan hågkomsten af begångna utsväfningar blir utplånad ur själen, och ju oftare dessa utsväfningar blifvit förnyade, desto starkare intryck de hafva gjort på själen, desto mera tid erfordras. Ja, min vän! om det ock skulle vara möjligt, att en förderfvad och osalig själ någonsin kan upphöjas till fullkomlighet och lycksalighet, så är det dock onekligt, att hon i all evighet måste blifva tillbaka emot den goda själen. Om så väl den goda som den onda själen bägge stiga i evigheten i förhållande till sina forna tänkesätt och uppförande här i lifvet, så måste onekligen den onda själen i all evighet blifva tillbaka emot den goda. Den senare stiger med hastigare, den förra med långsammare steg; den förra uppnår aldrig den senare. Den förra måste alltid befinna sig i saknad af en högre fullkomlighet och lycksalighet, som likväl för henne hade varit mindre möjlig; hennes förlust är förlust för en hel evighet; man kan således med godt skäl säga, att hon för sina förseelser i tiden måste lida i en hel evighet. Dock, min vän! allt hvad jag här har sagt är endast ovissa gissningar af förnuftet; med visshet kan det ingenting afgöra; emot dessa gissningar kunna andra gissningar framställas, och det är svårt, kanske omöjligt för förnuftet att säga på hvilkendera sidan öfvervigten är; alltsammans beror dock på Skaparens vilja och hans fördolda beslut, hvarom vi måste hafva uppenbarelse för att veta något med visshet; det vore således lika så enfaldigt och lika så öfverdådigt att lemna sina lustar en tygellös frihet i hopp att för-