Sida 141
Femtonde brefvet
och när jag en gång skall skiljas vid dem; vår skilsmessa, bäste vän! skall då ej heller blifva evig; denna öfvertygelse ger den gladaste utsigt åt din m. m.
FEMTONDE BREFVET.
Du har rätt, min vän! Det är ett ljufligt hopp, att, fastän vi skiljas ifrån vare vänner, skole vi en gång åter förenas med dem. Jag kan ej heller, upptäcka någon förnuftig orsak, hvarföre uppriktig kärlek och dygdig vänskap, som likväl endast har sitt säte i själen, skulle utrotas och alldeles försvinna ur själen, fastän denna öfvergifver kroppen. Det kan jag begripa, att en blott sinnlig kärlek måste upphöra med sinnena, han kan ej vara längre än sjelfva källan, hvarifrån han utflyter; men vänskap är icke sinnlig kärlek, han är själsöfverensstämmelse, han är icke grundad på lekamliga känslor, utan på förnuft och dygd och sympati, huru skulle han då kunna upphöra? Och går min vänskap och min kärlek för mina vänner öfver med min själ in i dess nya tillstånd, så måste hon ock nödvändigt känna den önskan att blifva återförenad med dem. hon älskar, och hon måste sakna en del af sin lycksalighet, derest denna önskan ej uppfylles; men af Skaparens godhet vågar jag lofva mig denna önskans fullbordan. Så dömmer du, min vänt i ditt senaste bref, och denna slutsats anser jag för
Källa: Project Runeberg ·