Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

SEXTONDE BREFVET.

Min vän! Af mina förra bref inhemtar du, att jag i många, ja väl i de flesta fall tänker lika med den enfaldige och fägnar mig åt att kunna tänka såsom han. Likasom den enfaldige tror jag, att själen är ett särskildt väsende ifrån kroppen, att hon är ämnad för ett annat lif än det närvarande; att hennes förnuftiga verksamhet börjas, eller rättare fortsättes straxt efter kroppens död; att hon behåller medvetandet om sitt förra tillstånd; att hon i sitt nya tillstånd ännu erinrar, sig sina efterlefvande vänner 'och omsider äter förenas med dessa vänner. Sedan jag med mina tankar hundrade gånger gått fram och tillbaka, står jag nu der, hvarest den enfaldige står, och jag är nu först rätt tillfreds, sedan jag har kommit dit. Men i afseende på den frågan, som du har gifvit mig, måste jag tillstå, att jag tänker annorledes. Du kan lätt begripa, att då jag i så mycket annat icke håller mig for god att stå i samma klass med den enfaldiga allmogen och fägnar mig att kunna tänka som den, så kan det icke vara något filosofiskt högmod eller begäret att säga något nytt, (och det jag säger är ej en gång alldeles nytt) som här förmår mig att afvika ifrån allmänna hopens tänkesätt; nej, min vän, det är ren öfvertygelse. Då man i allmänhet tror, att de förlöste själarne flyttas ibland stjernorna eller på andra sidan om stjernorna, på