Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

NIONDE BREFVET.

Upprigtigt medgifver jag, hvad du, min bäste vän, i din senaste skrifvelse önskar. Ditt bref har visserligen bidragit till min öfvertygelse och tillfredsställelse. Jag kan ej neka, att då man jemför det lilla, som med någon sannolikhet kan sägas emot själens odödlighet, med det myckna, som kan sägas till denna lärans fördel, så finner jag öfvervigten vara på den senare sidan; så finner jag det högst förmodligt och högst rimligt, att menniskosjälen måtte vara ämnad för ett annat tillstånd, ett annat sätt att vara till, än det närvarande. Menniskosjälen har verkligen så mycket stort, högt och ädelt i sin natur, att hon synes vara skapad för ett högre ändamål än för denna jorden, hvarifrån hon redan här nere så ofta med tanken upplyfter sig. Hennes höga flygt ifrån de skapade tingen till Skaparen, ifrån tiden till evigheten, tyckes likasom vilja föra henne tillbaka till den källa, hvarifrån hon har sitt ursprung. Hennes föreställning om ett bättre lif och hennes glädje öfver denna föreställning tyckes röja det odödlighetsfrö, som hos henne har blifvit nedlagdt, hennes medfödda begär efter en ständigt tillväxande lycksalighet och hennes medskapade förmåga att alltid kunna stiga till högre fullkomlighet synas icke kunna rimma sig med den Skaparens vishet, som gaf henne detta begär och denna förmåga, i fall