Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

hon endast skulle vara skapad för dagar, veckor månader, år. Utom föreställningen om ett annat lif, blir det äfven rätt svårt för mig att förklara Försynens vishet och godhet, då jag ser den dygdige olycklig och den lastfulle lycklig; derföre lärer också erfarenheten, att den, som förnekar ett lif efter detta, sällan tror att en besynnerlig Försyn vakar öfver verlden.

Dessa meningar synas stå i så nära sammanhang sins emellan, att de antingen skola bestå eller falla med hvarandra. Jag tycker således, min bäste vän, att du har understödt din mening om själens odödlighet med så kraftiga förmodanden, som sakens natur medgifver, och mera kan man icke billigtvis begära. — Jag skulle väl kunna framställa ett litet inkast emot din mening om själens medskapade förmåga att beständigt tillväxa i fullkomlighet; men jag vill icke fördunkla mina angenäma utsigter genom obetydliga tvifvelsmål. Invändningen jag ärnade framlägga var, att erfarenheten talar emot den meningen, att själen skulle vara skapad med förmåga till en evig tillväxt i fullkomlighet. Tyckes det icke fastmera, att alla själens förmögenheter aftyna och förloras med åren; tyckes det icke, att själen vid vår ålderdom icke går fram, utan tillbaka, icke upphöjer sig, titan snarare faller. Men, min vän, jag bör icke besvära dig med detta inkastets besvarande; det är icke vigtigare än att jag lätteligen sjelf kan besvara det. Du har också i ett af dina förra bref gifvit mig full anledning att besvara det, då du