Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

natur, än att nya begrepp fördunkla och efterhand alldeles förskingra de gamla. Således synes det möjligt, att själens föreställningar om det framfarna lifvet och om sina gerningar under detta lifvet kunna genom nya föreställningar och nya sysselsättningar i ett annat lif småningom förlora sin styrka och klarhet, likasom vi i vår manliga ålder efterhand förgäta ungdomsårens utsväfningar; medvetandet derom blifver efterhand svagare samt verkar följaktligen svagare; alltefter som själens hågkomst af sina förseelser här i tiden i det tillkommande lifvet blir svagare, så torde den egna förebråelsen småningom upphöra; själen torde efterhand få mera lugn, och då hennes lugn tilltager, aftager hennes olycksalighet. Men, min vän! om det ock vore möjligt, att själens osalighet småningom kan förminskas, att hennes salighet kan begynna och småningom kan tilltaga, att hon kan förbättras, förädlas, stiga i fullkomlighet och lycksalighet, huru långsamt måtte dock icke detta stigande blifva i jemförelse med den goda själens, som. icke har sådana onda begär att öfvervinna, sådan egen förebråelse att bekämpa, sådana föreställningar om onda gerningar att glömma? Huru lång tid fordras väl icke, innan hennes onda begär blifva dämpade, försvagade, utrotade? Och ju starkare, ju mera rådande de äro, desto längre tid erfordras. Huru lång tid behöfs icke innan följderne af hennes begångna onda gerningar blifvit så undanröjda, att de ej mera oroa själen? Och ju flere, ju värre dessa gerningar hafva varit, desto längre tid fordras. Huru lång