Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

efter som de onda förlora sin styrka. Men om ock dessa onda begär efter band kunna försvagas och omsider alldeles utrotas, så är hon väl mindre osalig, men derföre är hon icke alldeles lycksalig. Der är ännu hos henne medvetande, ett fördömande medvetande af forna onda gerningar, och så länge detta medvetande uppfyller själen med gnagande förebråelse kan hon icke vara lycklig. Men, min vän! ännu ett kanske: Kanske att de onda följderna af de onda gerningarna, som själen, drifven af sina herrskande begär, här nere har begått, småningom kunna undanrödjas genom Försynens styrelse, som förstår att leda det onda till ett godt ändamål. Uti ett af mina förra bref har jag yttrat den temligen vissa och välgrundade förmodan, att de oordningar, som menniskorna genom sina afvikelser åstadkomma i verldens enskilda delar, blifva medelst" Skaparens vishet använda till att befordra den fullkomligaste ordning i det hela; och, min vän, när själen får erfara, att de onda följderna af hennes onda gerningar äro undanröjda, äro styrda till goda ändamåls befrämjande, till det helas väl; kanske då, att hennes oro och de förebråelser hon gör sig sjelf upphöra, kanske då, att frid och lugn begynna återkomma i själen. Ja, jag upprepar än en gång, kanske hågkomsten af det framfarna lifvets gerningar kan småningom förloras och omsider alldeles utplånas ur själen. Intet är onekligare, än att ändliga varelser kunna glömma det förflutna vid en mera liflig känsla af det närvarande; intet är mera grundadt i själens