Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

verlemnar dem till deras eget öde och till Skaparens barmhertighet. Är frälsning någonsin möjlig, då är jag öfvertygad att de en gång blifva frälste; ty den högsta godheten, som framkallade alla sina kreatur till lycksalighet, kan icke vilja någons lycksalighet, så framt det efter deras natur är möjligt att de kunna höjas till fullkomlighet och genom fullkomlighet till lycksalighet. Och om detta stigande till förädling vore möjligt, hvilket jag ej vet, och hvilket du sjelf tillstår att man ej med visshet kan veta, så vore det dock ursinnigt, om jag i detta ovissa hopp skulle lemna mina lustar och mina laster fria tyglar. Hvem vet, om icke årtusenden torde gå förbi, innan denna rening kan fulländas, innan denna förädling kan taga sin början, innan dessa onda följder af mina onda gerningar kunna undanrödjas, innan detta förebrående minne af mina förra utsväfningar kan utplånas ur min själ och min lycksalighet begynnas; det vore således högsta grad af ursinnighet, om jag ville betala detta korta lifvets kittlande lustar och deras mättande med flere årtusendens olycksalighet. Nej, min vän! Pet vore största oförnuft; annat kan ingen tänka, som icke har alldeles afsagt sig all kärlek till sig sjelf, Jag skall sorgfälligt taga mig till vara för sådana utsväfningar, hvaraf minnet kunde förstöra min själs tillkommande lugn, jag skall använda all flit att så arbeta och kämpa med mig sjelf, att de begär, som hafva sitt ursprung i min sinnliga kropp, ej måtte få rotfasta sig i själen och med själen gå öfver in i evigheten; med lugn och frimodighet kan