Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

jag således gå min död till mötes, frimodigare än innan jag erhöll din undervisning. Jag tviflar nu alldeles icke derpå, att min död är en ny födelse och en öfvergång till odödlighet. Jag eger den glada visshet, att min kropps död endast är en förändring i mitt sätt att vara till, men ingalunda en förstöring af min varelse. Jag dör då icke; utan börjar först att lefva; jag skiljes endast vid stoftet, som besvärade mig, för att renas ifrån de skröpligheter, som lådde vid stoftet, för att förädlas, för att stiga till högre grad af fullkomlighet och af lycksalighet. Ack! min vän! huru lätt måtte det vara att dö för den, som tänker såsom du. Man begrafver endast den gröfre organisationen af en förädlad själ, själen sjelf fortsätter ännu ytterligare sin förnuftiga verksamhet. Utrustad med sin finare organiserade kropp, som var innesluten i den gröfre, förökar hon sina kunskaper medelst naturens betraktande, skådar' Skaparen i de skapade tingen, beundrar och tillbeder, vid nya upptäckter i naturens under, alla väsendens väsende, höjer sig mer och mer med sina tankar till all godhets ursprung och känner beständigt allt större lycksalighet då hon får ösa utur denna outtömliga källa. Ännu sväfvar hon törhända omkring sina efterlemnade vänner; efterhand förenas hon med den ene saliga vännen efter den andra, så fort de i sinom tid skiljas vid stoftet; nu verkar hon gemensamt med dessa vänner till Skaparens stora och goda afsigters befordrande, och ju mera hon verkar, desto lycksaligas finner hon sig. Ack, min vän! huru