Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

långt, att de alldeles förnekat denna odödlighet. Då jag opartiskt betraktar denna erfarenhet, blir det mig obegripligt, huru menniskan genom förnuftets bruk först kunnat blifva förd på denna tanke; tvärtom tyckes mig, att just förnuftets bruk leder menniskan ifrån den. Och såsom det gick i de äldre, så synes det ännu gå i de nyare tider. Huru många verldsligt vise hafva icke genom sin filosofi först blifvit tviflare och sedan helt och hållet otrogne? Detsamma har ock varit mitt öde; då jag intet tänkte, så fann jag mig öfvertygad; men ju mera jag tänkte, desto mera började jag tvifla; och om du icke vill åtaga dig den mödan att undanrödja, att upplösa mina tvifvelsmål, hvem vet, om jag icke slutligen på lika sätt går öfver till otro? — Om således tanken angående själens odödlighet betraktas ifrån ofvannämnde sida, så är mycken anledning att förmoda, att den icke kan vara ett foster utaf förnuftet; fastmera tyckes, att förnuftet bestrider denna tanke. Likaså har jag äfven understundom trott, att de tankar en enskild man hyste om odödlighet på andra sidan om grafven ganska lätt kunnat efter hand utbreda sig vidare ifrån slägte till slägte, ifrån det ena tidehvarfvet till det andra, och omsider blifva alla folkslags religion; men då jag rådfört mig med erfarenheten, har jag ej sällan funnit, att den också, här har varit emot mig. Denna erfarenhet lärer, att filosofernes meningar merändels stannat inom murarna af deras skolor och hafva endast blifvit en egendom för några få deras anhängare; men aldrig hafva de blifvit allmänneligen antagne, aldrig