Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

störas i sin lycksalighet genom minnet af sina förra onda gerningar, som har väckt den tanken hos mig, att själen torde i det tillkommande lifvet förlora minnet af det framflutna; nej, jag är intagen af en fruktan, som är mera ädel och som du lättare skall förlåta mig. I fall själen tager med sig minnet af sitt förbigångna lif in i det tillkommande, så bör hon ju ock ofelbart i andarnes verld kunna erinra sig de vänner, hvilka hon här nere har lemnat efter sig. Bland dessa vänner äro några, som genom uppsåtliga utsväfningar lägga grunden till en olycksalig odödlighet; andre sucka under ödets hårda slag och erfara en ny tillväxt i sitt lidande, då de genom döden förlora dem de älska. Är det möjligt, min vän! att själen i ett tillkommande lif kan ega medvetande om detta sina efterlemnade vänners tillstånd här i lifvet utan att störas i sitt lugn, utan att lida minskning i sin lycksalighet? Och har jag således icke rätt, då jag skrifver i mitt förra bref, att många saker här i lifvet äro af den beskaffenhet, att det vore en lycka, om man kunde glömma dem i det tillkommande? Min vän! Jag anhåller att du ville undanrödja detta tvifvelsmål, som jag sjelf icke är i stånd att upplösa, och att du tillika ville kortligen säga mig din tanke, om du menar, att själen, då hon skiljes ifrån kroppen, känner igen sina förut aflidna vänners själar, och om hon åter förenas med dem. Jag kan icke neka, min vän! att jag är mycket benägen att tro detta; jag önskar, att denna tanke vore grundad, och det skulle hjertligen fägna mig, om så vore. Men min