Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

är bortgången derifrån; skulle sådant medvetande beledsaga min själ in i evigheten, då må jag bäfva för detta medvetande och önska att all hågkomst af det förbigångna vore utplånad ur min själ. Huru mycket skulle ej min lycksalighet minskas genom dessa förebråelser! Men är menniskosjälen af den natur, att hon ej förlorar hågkomsten af det förflutna, ehuru hon skiljes vid sin kropp, huru kan jag då hoppas, att Skaparen genom en verkan af sin allmakt skulle utplåna denna hågkomst ur min själ endast för att skona mig ifrån en oro, som jag kunde hafva undgått, men som jag frivilligt har ådragit mig? Nej, min vän! ett sådant hopp är ogrundadt. Har jag här i lifvet begått uppsåtliga förbrytelser, förbrytelser, som lemna 'efter sig skadliga följder för verlden,' då, återstår intet annat för mig, an den svaga förmodan, att minnet af forna förseelser torde småningom kunna försvagas i min själ, torde småningom alldeles försvinna. Derföre bör jag beflita mig om en beständig allvarlig vaksamhet öfver livart steg i min lefnad, att jag icke återfaller i nya förbrytelser, som en gång kunna öka min själs tillkommande oro. Se, min vän! sådana helsosamma betraktelser hafva blifvit väckta hos mig genom din senaste skrifvelse; du har således icke orsak att ångra den möda du derpå användt. Men, min bäste vän! sådana förbrytelser vet jag icke med mig för det framflutna; och för framtiden skall jag nog söka undvika dem; ditt bref har lärt mig att taga mig till vara. Således-är det icke den fruktan, att min själ en gäng skulle