Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

oordningar i naturen, men likväl tjena alla dessa skenbara oordningar i de enskilde delarne till ordningens bestånd i det hela. Sa går det till i den fysiska och lika så i den moraliska verlden. Betraktar man henne i sina enkla, särskilda delar, då blir man varse många oordningar. Menniskans häftiga, oregeriiga och tygellösa passioner med alla sina skamliga och skadliga utbrott kunna visst icke kallas ordning. Hvad som afviker ifrån lag kan icke heta ordning; och det är utan tvifvel om dessa oordningar du talar. Men månne det icke är möjligt, att dessa oordningar i de enskilde delarne tjena till desto större ordning i det hela? Omöjligen kan jag tro, att det skulle stå kreaturet fritt att införa verklig oordning i Skaparens plan; verlden stode ej då under en allvis, allgod och allsmäktig Försyns styrelse. En varelse, som kunde bättre öfverse dessa oordningars gång, deras hela sammanhang, förbindelsen emellan dem och deras gagneliga följder; en varelse, som kunde inse, huruledes det goda härleddes af det onda, huruledes alla dessa oordningar blefve rättade och styrde till det helas desto större fullkomlighet; en sådan varelse kunde väl icke oroa, utan snarare fröjda sig åt denna syn, likasom filosofen, hvilken med granskande, öga betraktar förflutna tiders händelser och nu skådar i klart, ljus huruledes de oordningar, hvaröfver man fordom oroade sig, småningom hafva utvecklat sig till det helas väl. Jag kan icke annorlunda föreställa mig själen i dess förädlade tillstånd. Hvad vi här nere med vår mer inskränkta