Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

han förut var; man vill påstå, att den kroppen jag nu liar icke är densamme, som jag hade för 10 år sedan; men icke desto mindre känner jag med visshet, att mitt Jag är detsamma, som det varför 10 år sedan. Under alla kroppens förändringar vet jag med mig sjelf, att det som för närvarande tid tänker, som yttrar begär eller afsky inom mig, är detsamma som tillförene har tänkt, yttrat begär eller afsky; det måste således vara något annat än min kropp, något annat än en kroppens egenskap. Allt detta vill jag medgifva, och jag förutser, hvad slutsats du genast lärer göra af ett sådant medgifvande. Det är denna: om själen, eller det tänkande väsendet inom oss, är ett skiljaktigt väsende från kroppen, så kan också detta väsende vara till efter kroppens död, och således förgås den ej tillika med kroppen. Denna slutsats vill jag utan svårighet medgifva dig; men jag har också, vid nogare genomläsning af din skrifvelse, fattat den tanken, att djurens själ fortfar att vara till efter kroppens död. Lika så litet som jag kan förklara menniskans frivilliga gerningar af menniskokroppens organisation, äfven så svårt är det för mig att kunna hänleda djurens vilkorliga handlingar af djurkroppens mekanism. Och om djurets själ är väsendtligen skiljaktig från kroppen, så kan den ock fortfara att vara till, fastän kroppen faller tillbaka i sitt stoft. Jag inser ock ganska väl, att djursjälen måste vara immateriel, lika såväl som menniskosjälen; ty äfven af den finaste materia och denna materias rörelse kan jag lika så litet hos djuret, som hos menniskan,