Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

villfarelse med alla dess ohyggliga följder; du tror endast, att man icke af en väsendtlig skillnad mellan kropp och själ kan med fullkomlig visshet sluta till själens odödlighet; och det har ej heller någonsin kunnat falla mig in att göra denna slutsats. Är själen väsendtligen skiljd från kroppen, så kan kroppens död icke nödvändigt medföra själens undergång; denna slutföljd medgifver du mig, och den kan icke motsägas. Du gör endast åtskillnad mellan lif och tillvarelse; du menar, att själen kan fortfara att vara till utan att derföre lefva, utan att fortsätta sin förnuftiga verksamhet. Du anser det såsom förhastadt att blanda den ena slutsatsen med den andra, och jag är alldeles ense med dig, att dessa tvänne ting äro ganska olika. Men om du menar, att själen, skiljd från kroppen, och i mistning af dess organer, icke kan tänka, icke vara medvetande om sig sjelf, verka förnuftigt och lefva; om du menar, att den i sin verksamhet är så bunden vid kroppen och dess organer, att den, utom desamma, omöjligen kan verka, så tillåter du mig anse en sådan slutsats för oriktig. Du medgifver mig, att själen, såsom ett skiljaktigt väsende från kroppen, består för sig sjelf, har tankekraft i sig sjelf, har verksamhet i sig sjelf, eger lif i sig sjelf, hvarföre skulle det då vara omöjligt, att den utom kroppen kunde bestå, tänka, verka, lefva? Ja, men du finner, att själen icke tänker i kroppens sjuka, så obehindradt som i dess friska tillstånd, att den icke verkar i ålderdomen såsom i ungdomen, utan själen tyckes likasom stiga och