Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

är tillredd åt dem. Ligga de i värk och sveda på sjuksängen, så lindras dock alla deras plågor vid föreställningen om den glada förlossningens dag, då alla tårar skola aftorkas af de frommas ögon; och infinner sig ändtligen döden, med all sin förfärelse, så äro de beväpnade vid hans ankomst med det osvikliga hoppet, att deras död ej är annat än en förvandling, en förnyelse, en öfvergång till ett fullkomligare lif. O! huru lycklige äro icke alla desse med sitt lugn! Låt vara, att deras lugn vore ogrundadt; låt vara, att detta glada hopp vore ett bedrägeri; de lida dock icke någon skada deraf. Detta bedrägliga hopp skänker dem likväl tröst i lifvet och frimodighet i dödsstunden; och om än hela deras varelse upphörer med detta lifvet, så stanna de dock i evig okunnighet derom, att de någonsin hafva bedragit sig. Detta slags bedrägeri, hvarvid intet förloras, men deremot så mycket vinnes, är således ganska helsosamt och lyckligt. Huru gerna skulle jag önska mig en sådan sinnesförfattning, om ock intet annat lif efter detta skulle vara! men ännu heldre ville jag önska mig detta lugn, utan att bedragas; heldre önskade jag, att ett sådant lugn vore pålitligt, så att jag kunde njuta det utan tvifvelsmål, utan invändningar, utan farhåga att dervid blifva bedragen. — Upplyste och redlige vän! hjelp mig igenom dina råd och insigter att vinna detta efterlängtade lugn. Jag utbeder mig din undervisning, öfvertygad, att du visserligen unnar din vän det högsta goda, som menniskor här i tiden kunna njuta, nemligen sinneslugn;