Sida 147
VII. Månskenssvärmeri
MÅN SKENSS VARM EFJ. 147
förstoring kan emellertid i följd af oklarheten och dallringen i vår atmosfer aldrig användas vid månobservationer, om icke möjligen någon gång i framtiden sådant kunde ske på något högt berg i den heta zonen. Med 6000-faldig förstoring skulle man kunna iakttaga ett månlandskap på samma sätt som man med blotta ögat ser Mont Blanc från Genevers j ön. Således kan det ej ens under de allra gynsammaste förhållanden vara tal om att på månen kunna urskilja en varelse af en menniskas storlek.
Månens inverkan på jorden. Ett verkligt inflytande af inånen kan tänkas på tre sätt: genom ljus, genom värme, genom attraktion.
Såsom synes af månfotografierna, reagera månens strålar kraftigt på kemiska preparat. Det märkliga dervid är, att det olika inflytandet af de ljusa och mörka partierna af månen är mycket betydligare här än vid direkt iakttagelse. Mareytorna visa sig nämligen mycket mörkare på månfotografierna än för ett öga, som direkt iakttager desamma. Det låter väl tänka sig, att månljuset utöfvar inflytande äfven på andra kroppar, hvilket hittills undgått oss.
Värmestrålar kunna tänkas komma till oss antingen ifrån månens inre, ifall detta ännu skulle befinna sig vid en hög temperatur, eller från ytan, om denna reflekterar solstrålame, eller slutligen i form af utstrålning från de genom solen uppvärmda öfversta månlagren. Det första slaget värmestrålar torde man för närvarande kunna direkt förneka. Annorlunda förhåller det sig emellertid i fråga om de öfriga strålningssätten. Den förste, som anstälde en undersökning i denna riktning, var Dschirnhausen omkring år 1700. Han samlade mån-strålarne medelst linser och riktade dem mot en termometer. Temperaturhöjningen visade sig dock lika med 0. Ungefär vid samma tid förtätade Lahire månljuset 300 gånger medelst en brännspegel af 3 fots diameter, men icke heller han iakttog något resultat på termometern. År 1831 gjorde Melloni ett första försök medelst en metallspegel och en thermostapel,
Källa: Project Runeberg ·