Sida 148
VII. Månskenssvärmeri
148 MÅNSKENSSVÄRMERI.
upprepade detsamma, efter fåfänga bemödanden, år 1846 i Neapel medelst en lins af polygonal yta af 30 tums diameter och uppnådde dermed åtminstone så mycket, att han kunde påstå att månvärmet var mätbart. Ett bestämdt resultat erhölls dock först i den senare tiden, sedan i följd af underhafstele-grafernas anläggning en utomordentlig känslig galvanometer korn i bruk, i hvilken en på ett hårstrå upphängd nål medelst en spegel reflekterar sina minsta rörelser på en skala, så att till och med ett nästan omärkligt vitslag af nålen medför en stor förflyttning af märket å skalan. Medelst detta instrument fann lord Rosse, att månens yta utstrålar så mycket värme, att temperaturen hos dess öfversta lager måste uppskattas till 208 grader Réaumur.
Men äfven solvärmets återkastning från månen är, enligt hvad som visades vid den partiella månförmörkelsen den 14 november 1872, ingalunda oförnimbart, värmet och ljuset förminskades nästan i samma mån, och bådaderas minimum inträdde ungefär vid förmörkelsens maximum, då det utgjorde hälften mot före och efter månens betäckning af jordens skugga. Sedermera har äfven Marie Davy genom grundliga undersökningar funnit, att månen uppvärmer de luftlager, i hvilka vi vistas, i första qvarteret med 14/i,000,000 och vid fullmåne med 75/i,000,000 grader Réaumur. Hvad som absorberas i de högre lagren af vår atmosfer måste naturligtvis betydligt öfverstiga detta belopp.
3.
Den som stått vid ett barns vagga och sedan varit vittne till, hur det utvecklat sig till yngling, hvars framsteg riktat allmänhetens blickar på sig, berättar gerna i förtroliga kretsar om dess första barnsliga joller och om. de löftesrika anlag, som redan då visade sig hos detsamma.
Ungefär i samma läge befinna vi oss med hänsyn till det nittonde århundradets storartade uppfinningar. Bland dessa
Källa: Project Runeberg ·