Sida 149
VII. Månskenssvärmeri
MÅNSKENSSVÄRMERI.
149
torde dock knapt någon hafva skjutit i höjden med sådan fart som fotografien, om hvars värde för konsten man väl må tvista, men hvars betydelse för vetenskapen är obestridlig. Också fins det snart knapt mer något fält inom naturforskningens område, der man icke kallar ljustrycket till hjelp vid sina undersökningar, och huru skulle man då kunna undandraga de regioner detsamma, från hvilka sjelfva den tecknande ljusstrålen sändes oss?
Äfven om användbarheten i detta afseende är begränsad till blott vissa bestämda föremål, så skall dock fotografiens tillämpning inom dessa gränser utan tvifvel gifva oss mångfaldiga nya uppslag.
Frågan, huruvida de solstrålar, som månen återkastar till jorden, redan förlorat sin värmande kraft och sina öfriga egenskaper, var redan i forntiden föremål för behandling. Macro-bius (omkring 420 e. K.) påstår, att solljuset vid sin återkast-ning från rnånytan förlorar sitt värme, medan å andra sidan redan Plutarkos (född år 50 e. K.) uttalade en motsatt mening. »Solen utför hjertats funktioner och utsänder åt alla håll värme och ljus liksom hjertat blod och lif; jord och haf förhålla sig i verldsorganismen som magen och blåsan hos djuret. Månen, som har sin plats mellan solen och jorden, liksom lefvern eller någon annan af de ädlare inelfvorna mellan hjertat och magen, sänder värme dels ofvanifrån och dels, medelst dunster, nedifrån till oss.»
Dock tillskrifves ej heller här detta värme någon som helst verkan. »Men hans tröghet» - heter det på sist anförda ställe - »som yttrar sig i hans förlamade lopp och i hans overksamma och ljudlösa (!) värme, vid hvilket såsom lon säger, den svarta drufvan ej kommer till mognad - huru skola vi förklara den, om icke af hans svaghet och föränderlighet, om eljes en evig och olympisk kraft är underkastad någon förändring.»
Man lät det bero vid dessa åskådningar ända till början af det adertonde århundradet; först 1705 anstälde, såsom nämndt,
Källa: Project Runeberg ·