Sida 97
9. kap. I hvilket Albatros tillryggalägger nära tiotusen kilometer, hvilka sluta med ett lyckligt språng.
dagen på året i den nordliga hemisferen, och vid den sextionde parallelcirkeln var det knappast en gång natt.
Hvad beträffar ingeniör Robur, så skyndade han sig ej, vare sig af vana eller med flit, att lemna sin hytt. Då han i dag lemnade den, nöjde han sig med att helt flygtigt helsa sina gäster, då han mötte dem akterut på platformen.
Emellertid hade Frycollin med ögonen röda af vaka, slö uppsyn och svigtande kvän vågat sig ut ur sin hytt. Han gick alldeles som en, som känner, att marken icke är säker under hans fötter. Hans första blick träffade motorn, som arbetade med en lugnande regelbundet och utan all för stark fart.
Då negern förvissat sig om detta, styrde han, fortfarande vacklande, sina steg mot barrièren och tog tag i densamma med båda händerna för att bättre kunna återfå jemvigten. Det var tydligt, att han ämnade taga en öfverblick öfver det land, som Albatros beherskade från en höjd af minst tvåhundra meter.
Frycollin hade säkert behöft intala sig mycket mod för att riskera ett dylikt försök. Han måste anlita hela sin djerfhet för att utsätta sin person för ett sådant försök.
Först stod Frycollin med kroppen tillbakalutad framför barrièren, sedan skakade han den för att förvissa sig om dess hållbarhet; derpå rätade han på sig, böjde sig sedan framåt, och stack sedan ut hufvudet. Det är obehöfligt att säga, att han under utförandet af dessa olika manövrer hela tiden höll ögonen slutna. Slutligen öppnade han dem.
Hvilket skrik! Och hur skyndsamt han drog sig tillbaka! Och huru djupt han borrade ned hufvudet mellan axlarna!
Djupt nere i afgrunden under sina fötter hade han varseblifvit det omätliga hafvet. Håren skulle rest sig på hans hufvud, om de icke varit krusiga.
Källa: Project Runeberg ·