Sida 98
9. kap. I hvilket Albatros tillryggalägger nära tiotusen kilometer, hvilka sluta med ett lyckligt språng.
— Hafvet! — Hafvet! — skrek han.
Och Frycollin skulle fallit omkull på platformen, om icke kocken tagit emot honom i sina armar.
Denna kock var fransman och kanske till och med gascognare, ehuru han hette Francois Tapage. Om han icke var gascognare, så måste han åtminstone hafva andats Gascognes luft ända sedan barndomen. Huru kom det sig att denne Francois Tapage var i tjenst hos ingeniören? Genom hvilken ödets skickelse hade han kommit att tillhöra Albatros’ besättning? Det vet man ej. I alla händelser talade denne spjufver engelska som en yankee.
— Se så, friskt mod bara! — skrek han, i det han lyfte upp negern medelst ett kraftigt tag i axlarna.
— Master Tapage, — utbrast den stackars saten, i det han kastade förtviflade blickar på propellrarna.
— Hväd vill du, Frycollin?
— Brukar det här gå sönder någon gång?
— Nej, men det slutar väl ändå på det viset.
— Hvarför det? — Hvarför det?
— Emedan allt är förgängligt under solen, som man säger i min hembygd.
— Och hafvet, som är inunder!
— Om vi falla, så är hafvet bra.
— Ja, men man drunknar ju!
— Man drunknar, men man slås ej i b-i-tar, — svarade Francis Tapage, i det han lade tonvigt på hvarje ord.
Ett ögonblick derefter hade Frycollin med en slingrande rörelse smugit sig in i sin hytt.
Under denna dag, den 16:de Juni, gick luftskeppet endast med måttlig hastighet. Det föreföll alldeles som om det snuddade vid detta lugna, solbelysta haf, hvilket det beherskade från några tiotal meters höjd.
Onkel Prudent och Phil Evans hade nu i sin tur stannat inne i ruffen för att slippa träffa Robur, som vandrade af och an på platformen och rökte, ibland
Källa: Project Runeberg ·