Sida 102
9. kap. I hvilket Albatros tillryggalägger nära tiotusen kilometer, hvilka sluta med ett lyckligt språng.
hafsbrynet. En hvirfvel hade bildats på det ställe, der djuret försvunnit. En störtsjö slog in öfver barrièren, alldeles som det brukar göra öfver skansen på ett skepp, som seglar mot vinden och vågorna.
Lyckligtvis kapade Tom Turner linan med ett yxhugg, och Albatros, befriad från sin bogserare, höjde sig åter till tvåhundra meter med tillhjelp af sina uppåtdrifvande propellrar.
Hvad beträffar Robur, så hade denne manövrerat apparaten utan att ett enda ögonblick hafva förlorat sin kallblodighet.
Några minuter senare kom hvalen åter upp till ytan — denna gång död. Från alla håll samlades hafsfoglar, hvilka kastade sig öfver kadavret under utstötande af skrik, hvilka skulle kunnat göra en hel kongress döf.
Albatros, som icke hade något med detta rof att skaffa, fortsatte sin färd åt vester.
Följande dag, den 17:de Juni klockan sex på morgonen, syntes en landsträcka vid horisonten. Det var halfön Alaska samt den långa sträcka af klippor, som kallas de Aleutiska öarna.
Albatros passerade öfver denna barrière, hvarest dessa sälarter lefva, hvilka jagas af invånarna på Aleutiska öarna för rysk-amerikanska kompaniets räkning. Det är en utmärkt affär fångsten af dessa rostfärgade hafsdjur, som äro ända till sex à sju fot långa och kunna väga mellan tre och femhundra skålpund! Der funnos sådana i oändliga rader, uppstälda liksom i slaglinie, och man hade kunnat räkna dem i tusental.
Om också icke dessa djur blefvo förskräckta vid åsynen af Albatros, så var detta så mycket mera förhållandet med lommar och fiskmåsar, hvilkas hesa skrik uppfylde luften och hvilka försvunno i vattnet alldeles som om de hotats af något förskräckligt luftens vidunder.
Källa: Project Runeberg ·