Sida 119
10. kap. I hvilket man får veta hvarföre och på hvad sätt betjenten Frycollin blir tagen i släptåg.
bergsudde och bygd efter europeiskt mönster samt med ett klocktorn, som dominerar densamma.
Albatros sänkte sig nu mot detta haf, hvars yta ligger betydligt lägre än de stora hafvens. Fram emot qvällen följde den längs med stranden — förut turkestanskt, nu ryskt område — som höjer sig mot Balkanbugten, och dagen derpå, den 3 Juli, sväfvade den på hundra meters höjd öfver Kaspiska hafvet.
Intet land var i sigte, hvarken från den asiatiska eller europeiska sidan. På hafvets yta aftecknade sig några hvita segel, hvilka svällde för vinden. Det var inhemska båtar, lätt igenkänneliga på sin form: “kesebeys“ med två master, “kayuks“, gamla sjöröfvarfartyg med en mast, och “teimils“, helt vanliga jollar, afsedda för fiske. Allt emellanåt stego några rökmoln upp till Albatros, hvilka kommo från dessa ångbåtar från Ashourada, som Kyssland underhåller för att bevaka de turkomanska farvattnen.
Denna morgon sprakade Tom Turner med kocken François Tapage, och på en fråga af denne, gaf han följande svar:
— Jo, vi komma att stanna ungefär fyrtioåtta timmar öfver Kaspiska hafvet.
— Godt! — svarade mästerkocken. — Då få vi väl tid att fiska, eller hur?
— Jo, det går för sig!
Att man behöfde fyrtioåtta timmar för att tillryggalägga den sträcka af 1,000 kilometer, som utgör Kaspiska hafvets längd, kom sig af att Albatros’ fart var betydligt minskad och att den stod nästan alldeles stilla under det fisket pågick.
Phil Evans, som stod i fören, hörde det svar, som Tom Turner gaf.
I detta ögonblick envisades Frycollin att öfverflygla honom med sina oupphörliga klagomål, i det han bad Phil Evans för själ och pina, att denne skulle lägga ett godt
Källa: Project Runeberg ·