Ingenjör Roburs luftfärd

Sedan någon tid hade man märkt, att nordostliga vindar herskade med en envishet, som var mycket förmånlig för Albatros, emedan den då gick hufvudsakligen i samma rigtning, d. v. s. nästan rakt mot vester. Men då det började att lugna på, blef det snart nästan omöjligt att uppehålla sig på platformen utan att mista andan till följd af den häftiga farten. De båda kollegerna höllo verkligen också ett tag på att blifva kastade öfver bord, och de räddades endast derigenom, att de genom vindens tryck drefvos mot sin ruff.

Lyckligtvis varseblef rorgängaren från sin styrhytt deras farliga läge, och genom att trycka på en elektrisk ringledning varskodde han den öfriga besättningen, som uppehöll sig i ruffen förut.

Fyra af dem begåfvo sig genast akterut, krypande på knäna öfver däcket.

Må de, som en gång befunnit sig på ett fartyg gående rätt emot vinden under en storm, påminna sig huru det kändes, så skola de nog förstå huru mäktig kraften af ett sådant tryck kan vara. Skilnaden är endast, att det var Albatros, som här åstadkom det genom sin ofantliga hastighet.

Man var emellertid tvungen att sakta farten för att Onkel Prudent och Phil Evans skulle kunna uppnå sin hytt. Inne i hytterna var deremot, som ingeniören också sagt, luften sådan, att man med lätthet kunde andas.

Men huru solid måste icke denna apparat vara för att kunna hålla stånd mot ett sådant tryck! Det var i sanning underbart! Hvad beträffar de framdrifvande propellrarna i fören och aktern, så kunde man knappt urskilja, huru de roterade. De piskade luften med en oerhörd kraft.

Den sista stad, som observerats från Albatros, hade varit Astrakan, belägen nästan alldeles vid Kaspiska hafvets nordliga spets.

Öknens stjerna — utan tvifvel har någon rysk