Ingenjör Roburs luftfärd

man ej. Men hvad som är säkert är, att Albatros sänkte sig, så att den beherskade staden från en höjd af endast omkring hundra meter. Nu gick Robur ut ur sin hytt, och hela hans besättning kom ut på platformen för att andas litet frisk luft.

Onkel Prudent och Phil Evans aktade sig väl att försumma detta ypperliga tillfälle, som erbjöds dem. De sökte båda två, sedan de lemnat hytten, att komma för sig sjelfva för att sedan kunna välja det gynsammaste ögonblicket för utförandet af sin plan. De måste framför allt undvika att blifva sedda.

Albatros, som liknade en ofantlig torndyfvel, sväfvade långsamt fram öfver den stora staden. Den passerade hela raden af boulevarder, rikt upplysta medelst Edisons elektriska lampor. Ända upp till luftskeppet steg bullret af vagnarna, som ännu beforo gatorna, och rullandet af tågen på de otaliga jernvägslinier, som mynna ut i Paris. Derpå sväfvade det öfver de högsta monumentens högsta spetsar, alldeles som om det velat snudda emot Panthéons kupol eller Invalidkyrkans kors. Det flög derpå från Trocadéropalatsets båda torn till metalltornet på Marsfältet, hvars ofantliga reflektor öfvergöt hela hufvudstaden med elektriskt ljus.

Denna promenad i luften, detta nattliga flanerande varade omkring en timme. Det var liksom en anhaltstation i luften, innan den ändlösa färden ånyo fortsattes.

Ingeniör Robur ville utan tvifvel låta parisarna få se en meteor, som deras astronomer icke alls förut sett. Albatros’ elektriska lampor tändes för den skull. I tvenne lysande knippen utsände de sina strålar öfver torgen, gatorna, parkerna, palatsen och stadens sextiotusen hus, i det de kastade ofantliga ljusqvastar från den ena horisonten till den andra.

Denna gång hade man säkert varseblifvit Albatros — icke bara sett utan äfven hört, ty Tom Turner blåste i sin basun, som utslungade en briljant fanfar öfver