Sida 139
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
åtminstone kan proviantera? Det skulle vara förvånande om så icke vore förhållandet. De starkaste foglar hafva dock alltid ett näste i någon vrå.
Hvad tänker dessutom ingeniören göra med sina två besvärliga fångar? Ämnar han behålla dem i sitt våld och döma dem till en evig luftsegling? Eller ämnar han, sedan han fört dem vidare öfver Afrika, Syd-Amerika, Australien, Indiska oceanen, Atlantiska oceanen och Stilla oceanen, återgifva dem friheten med dessa ord:
— Nu, mina herrar, hoppas jag att ni visa er mindre klentrogna med afseende på systemet: “tyngre än luften!“
På dessa frågor är det ännu omöjligt att svara. Det är framtidens hemlighet. Kanske den en dag kommer att afslöjas!
I alla händelser spanade icke fogeln Robur efter detta näste på Afrikas norra kust. Han fann för godt att tillbringa slutet af denna dag öfver Tunis gående från cap Bon till cap Karthago, stundom för full maskin, stundom sväfvande långsamt framåt allt efter som det föll honom in. Litet senare styrde han kosan mot det inre af landet och passerade Medjerdas förtjusande floddal, i det han följde dess gulaktiga vatten, som nästan döljes bakom kaktusbuskar och nerier. Hvilka massor uppskrämde han ej af dessa små papegojor, hvilka sitta i hundratal på telegraftrådarna och liksom tyckas invänta telegrammen för att gripa dem i flygten och bortföra dem under sina vingar!
Då natten föll på sväfvade Albatros öfver gränserna till Krumiriet, och om det ännu fans någon krumirit qvar, så underlät denne säkert icke att kasta sig framstupa med ansigtet mot jorden och anropa Allah vid åsynen af denna gigantiska fogel.
Följande morgon såg man under sina fötter Bona och de behagfulla kullarna, som ligga i dess granskap; vidare Philippeville, numera ett Algier i liten skala med sina nya kajer med arkader, sina beundransvärda vinfält,
Källa: Project Runeberg ·
