Sida 151
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
bödlar, hvilka voro i stånd att afhugga hufvudet med ett enda hugg.
Under tiden närmade sig Albatros så småningom, i det den modererade sina framdrifvande och uppehållande propellrars rotationshastighet. Snart kom den ut ur molnlagret, som hade dolt den ända till den kom hundra meter från jorden, och först nu blef den synlig.
Alldeles motsatt mot hvad förhållandet annars brukade vara, sågo dessa vilda infödingar i luftskeppet intet annat än ett heligt väsende, som stigit direkt ned från himlen för att egna konung Bâhadou sin hyllning.
Nu uppstod ett obeskrifligt jubel, oändliga anropningar och brinnande böner riktades till detta öfvernaturliga väsende, som utan tvifvel hade kommit för att taga den aflidne konungens lik och föra det med sig upp till dahomianernas himmel.
I detta ögonblick föll det första hufvudet för “minghans“ svärd. Derpå leddes andra fångar i hundratal fram till sina fasansfulla bödlar.
Plötsligt aflossades ett bösskott från Albatros. Justitieministern föll med ansigtet mot jorden.
— Bra sigtadt, Tom! — sade Robur.
— Bah! Jag sigtade endast i hopen! — svarade underbefälhafvaren.
Hans kamrater, hvilka äfvenledes voro beväpnade, stodo färdiga att fyra af vid första tecken från ingeniören.
Men nu hade ett omslag i sinnesstämningen egt rum bland folkmassan. Det hade gått upp ett ljus för dem. Detta bevingade monstrum var ingalunda en vänlig ande utan i stället en ande, som var fiendtligt stämd mot det goda folket i Dahomey. Också höjdes efter “minghans“ fall från alla sidor högljudda rop på hämd. Nästan omedelbart derpå smattrade en gevärssalva i luften.
Dessa hotelser hindrade icke Albatros från att helt djerft sänka sig minst femtio meter längre ned mot marken. Onkel Prudent och Phil Evans kunde icke,
Källa: Project Runeberg ·