Sida 150
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
hvisslande toner öfverröstade alla de öfriga instrumenten. Dessutom aflossades hvarje minut musköter och bössor samt kanoner, hvilkas lavetter skakade så att de hotade att krossa de qvinliga artilleristerna, och slutligen uppstämdes ett allmänt hurrande och skrikande så intensivt, att det skulle kunnat öfverrösta det starkaste åskdunder.
I ett hörn af ängen och bevakade af soldater, stodo sammanpackade de fångar, hvilka voro bestämda att göra den aflidne konungen sällskap till andra verlden, ty döden fick icke beröfva denne någon af hans herskarerättigheter. Vid Ghozos, Bâhadous faders begrafning, hade sonen skickat med honom tretusen. Nu kunde naturligtvis icke Bou-Nadi göra mindre för sin företrädare. Behöfdes det icke talrika budbärare för att samla ihop icke allenast de stora andarna utan äfven alla himlens gäster, hvilka voro inbjudna att utgöra den aflidna monarkens följe?
Under en timmes tid förekom intet annat än tal, haranger och lyckönskningar, afbrutna af danser, utförda icke allenast af bajadererna ex professo utan äfven af amazonerna, hvilka dervid utvecklade ett äkta krigiskt behag.
Men nu nalkades det ögonblick, då offret skulle ega rum. Robur, som kände till Dahomeys blodiga plägseder, förlorade icke ur sigte de fångar, män, qvinnor och barn, hvilka voro bestämda till detta slagtoffer.
“Minghan“ höll sig redo vid foten af kullen. Han svängde sitt skarprättarsvärd, hvilket var försedt med en krokig klinga och ett handtag i form af en fogel af metall, hvars tyngd gjorde att hugget träffade ännu säkrare.
Denna gång var han icke ensam om att förrätta bödelstjensten. Han skulle icke hunnit med alla afrättningarna. Bakom honom stodo ett hundratal andra
Källa: Project Runeberg ·