Sida 149
12. kap. I hvilket ingeniör Robur handlar som om han ville täfla om ett af de Monthyonska prisen.
en tunika till hälften röd och till hälften blå och såsom vapen hafva de muskedundrar tillika med gamla malmkanoner; slutligen finnes det en bataljon unga flickor med blåa tunikor och hvita benkläder, verkliga vestaler, kyska som Diana och såsom hon beväpnade med pil och båge.
Om man utom dessa amazoner räknar fem- till sextusen krigare med benkläder och skjorta af bomullstyg och ett stycke tyg viradt kring lifvet, så har man passerat revy med hela den dahomianska arméen.
Denna dag var Abomey alldeles öfvergifvet. Suveränen, hofstaten, den maskulina och feminina arméen, ja, hela befolkningen hade lemnat staden för att vallfärda till en af präktiga skogar omgifven vidsträckt äng, som låg några kilometer från staden.
Det var på denna äng, som den nya konungen skulle utropas. Det var der, som tusentals fångar, tagna vid de sista plundringstågen, skulle offras till dennes ära.
Klockan var omkring två, då Albatros, som nu kommit fram till ängen, började sänka sig, fortfarande omgifven af några lätta moln, som dolde den för dahomianernas blickar.
Der voro samlade minst sextiotusen menniskor, komna från alla delar af landet, från Wydah, från Kerapay, Ardrah och Tombory, hvilka höra till de mest aflägset liggande byarna.
Den nye konungen — en rask sälle om tjugufem år vid namn Bou-Nadi — hade tagit plats på en kulle, som beskuggades af en grupp träd med vidsträckta grenar. Framför honom voro samlade hans nya hof, hans manliga armé, hans amazoner och för öfrigt hela hans folk.
Vid foten af kullen spelade ett femtiotal musikanter på sina barbariska instrument, bestående af elefantbetar, hvilka frambringa en hes ton, trummor, öfverspända med hjortskinn, kalebasser, guitarrer, klockor, som man slår på med en jernbit samt flöjter af bambu, hvilkas gälla
Källa: Project Runeberg ·