Sida 171
14. kap. I hvilket Albatros gör något, som kanske ingen kan göra efter.
dessa farvatten ända till kap Horn, skulle alla de sydligaste delarna af Stilla hafvet vara betäcka med isfält och isberg. Isen skulle då bilda en barrière, som var omöjlig att genomtränga så väl för de starkaste fartyg som för de djerfvaste sjöfarande.
Albatros skulle säkert genom att sätta propellervingarna i en hastigare rotation kunnat höja sig öfver isbergen, som staplats upp på oceanen och vidare öfver bergen, som reste sig på polarfastlandet — om det verkligen är ett fastland, som utgör liksom kalotten på de södra polarländerna. Men skulle Robur verkligen vågat att midt uti polarnatten trotsa en köld, som kunde sjunka ända till sextio grader under fryspunkten? Nej, säkerligen icke?
Sedan Albatros hade tillryggalagt ett hundratal kilometer åt söder, ändrades dess rigtning till vestlig med afsigt att styra kosan mot någon okänd ö i en af Stilla hafvets ögrupper.
Under Albatros utbredde sig denna glänsande genomskinliga slätt, som sträcker sig mellan det amerikanska och det asiatiska fastlandet. I detta ögonblick hade vattnet antagit denna besynnerliga färg, hvaraf det fått namnet “mjölkhafvet“. I den halfskumma dager, som de svaga solstrålarna icke längre kunde lysa upp, var bela Stilla hafvets yta af en mjölkhvit färg. Man skulle kunnat tro det vara ett vidsträckt snöbetäckt fält, hvars vågiga former icke voro märkbara, då de sågos från denna höjd. Om detta haf hade varit tillfruset till följd af kölden, förvandladt till ett ofantligt isfält, skulle dess utseende icke varit annorlunda.
Man vet nu, att det är myriader glänsande partiklar, fosforescerande atomer, hvilka frambringa detta fenomen. Men hvad som kunde förvåna, det var att påträffa denna opalfärgade massa annorstädes än i indiska oceanens vatten.
Efter att under de första timmarna på dagen hafva
Källa: Project Runeberg ·