Sida 170
14. kap. I hvilket Albatros gör något, som kanske ingen kan göra efter.
Var icke ögonblicket nu inne att afsluta resan genom att förstöra apparaten?
Hvad som är säkert är det, att denna dag, den 24 Juli, hade ingeniören ifriga rådpläningar med sin underbefälhafvare. Vid flere olika tillfällen rådfrågade Tom Turner och han barometern — denna gång icke längre för att mäta den uppnådda höjden, utan för att taga reda på, hvilken väderlek den bebådade. Utan tvifvel märktes några förebud, hvilka man måste taga i beräkning.
Onkel Prudent trodde sig också märka, att Robur sökte att undersöka, hvad som återstod i hans förråder af alla slag, så väl för de uppehållande och pådrifvande maskinernas underhåll som för de menskliga maskinernas, hvilkas regelbundna arbete icke borde vara mindre betryggadt ombord.
Allt detta tycktes tyda på, att Robur funderade på att vända om.
— Vända om? — sade Phil Evans. — Men hvarthän?
— Dit, hvarest denne Robur ånyo kan förse sig med proviant och dylikt, — svarade Onkel Prudent.
— Det stället måste vara en okänd ö i Stilla hafvet, befolkad med en koloni af skurkar, värdiga sin herre och förman.
— Det är också min åsigt, Phil Evans. Jag tror verkligen, att han funderar på att styra mot vester och med den hastighet, som han förfogar öfver, skall han snart uppnå målet!
— Men om han anländer dit, skola vi blifva urståndsatta att verkställa våra planer . . .
— Han skall icke få komma dit, Phil Evans!
De båda kollegerna hade tydligen till en del gissat ut ingeniörens planer. Allt efter som dagen framskred, blef det icke längre tvifvelaktigt, att icke Albatros, sedan den framträngt ända till sydpolarhafvets gränser, på allvar började gå tillbaka. Då isarna hade inkräktat
Källa: Project Runeberg ·