Sida 181
14. kap. I hvilket Albatros gör något, som kanske ingen kan göra efter.
— Sydpolen är under våra fötter!
En hvit kulle syntes, men utan att uppenbara något af hvad den dolde under sitt istäcke.
Kort derefter utsläcktes söderskenet, och denna eftersträfvade punkt, der alla jordklotets meridianer korsa hvarandra, återstår ännu att upptäcka.
Om Onkel Prudent och Phil Evans hade velat begrafva luftskeppet och alla som befunno sig ombord derå på det hemligaste af alla ensliga ställen, skulle detta varit ett gynsamt tillfälle. Att de icke gjorde det berodde säkert på att den explosiva maskin, som de behöfde för sitt ändamål, ännu fattades dem.
Emellertid fortsatte orkanen att rasa med en hastighet sådan, att om Albatros stött på något berg under sin färd, så skulle den slagits i bitar, alldeles som ett skepp, då det stöter på grund.
Luftskeppet kunde nu icke allenast icke styras horisontalt, utan man var icke ens herre öfver dess höjning i luften.
Några bergspetsar resa sig verkligen på detta polarland. I hvarje ögonblick var en stöt att frukta, som skulle medfört apparatens fullständiga förstöring.
Denna katastrof var så mycket mera att frukta som vinden slagit om till ostlig, då luftskeppet passerade tjugonde meridianen. Två lysande punkter blefvo nu synliga hundra kilometer förut om Albatros.
Det var två vulkaner, hvilka utgöra länkar i den stora kedjan Monte Ross, Erebus och Terror.
Skulle Albatros bränna sig på deras lågor som en ofantlig fjäril.
Nu följde en förskräcklig timme. En af vulkanerna, Erebus, tycktes störta sig på luftskeppet, hvilket icke kunde slita sig lös från orkanen. Eldqvastarna växte allt efter som man närmade sig. Ett nät af eld stängde vägen. Ett intensivt sken upplyste nu luften. Figurerna af de personer, som befunno sig ombord och som nu voro starkt
Källa: Project Runeberg ·